Historien om craps rymmer en engelsk medeltidslegend, en spelgalen kreolsk adelsman och en gata i New Orleans som fick byta namn på grund av tre kyrkor. Men hur mycket av berättelsen är faktiskt sann?

De flesta som spelat craps känner till reglerna, men få vet att spelets namn en gång i tiden också var namnet på en gata i New Orleans. Historien om hur ett engelskt hasardspel från medeltiden blev till den amerikanska casinoklassiker vi känner idag är fylld av adliga spelare, förfalskade tärningar och åtminstone en rejäl portion skrönor.

Från engelska belägringar till franska salonger

Ursprunget till craps brukar spåras till det engelska spelet Hazard. Enligt en ofta återberättad legend ska spelet ha uppfunnits av en riddare vid namn Sir William av Tyrus och hans män under ett korståg omkring år 1125, som ett tidsfördriv medan de belägrade en borg som lär ha hetat Hazarth. Historien är charmig, men den saknar tillförlitliga källor och bör snarare betraktas som en av gambling-världens många skrönor än som fastslagen historia.

Vad som är mer säkert belagt är att Hazard blev enormt populärt bland engelsk adel och senare spreds till Frankrike, där spelets regler successivt förenklades. I den franska varianten fick den sämsta möjliga kastet, en tvåa eller trea, öknamnet ”crabes”, en detalj som senare skulle bli avgörande för spelets amerikanska namn.

En kreolsk adelsman och hans version av spelet

Den person som oftast krediteras för att ha fört spelet till Amerika är Bernard Xavier Philippe de Marigny de Mandeville, en förmögen kreolsk godsägare, duellant och politiker i New Orleans. Enligt den vedertagna berättelsen skickades den unge Marigny till London för sin uppfostran i början av 1800-talet, där han i stället fastnade för spelhusens värld och lärde sig Hazard. När han återvände till New Orleans lärde han ut en egen, kraftigt förenklad version av spelet till sina vänner och bekanta.

Det är dock värt att nämna att den mest spridda versionen av den här historien till stor del bygger på en enda källa: en liten och obekräftad bok från 1933 skriven av Edward Tinker, tryckt i endast fyra hundra exemplar, som målar upp en mycket romantiserad bild av Marigny. Som Country Roads Magazine påpekar bygger mycket av den populära myten på just den boken, som ”paints a glowing picture of Bernard Marigny” utan att ange några egentliga källor. Sanningen är sannolikt mer sammansatt, där både kreolska nybyggare från Louisiana och engelska bosättare kan ha bidragit till att sprida olika varianter av tärningsspel i Amerika.

Gatan som fick byta namn

Oavsett hur mycket av historien om Marigny som är sann finns det en betydligt bättre dokumenterad detalj. När Marigny styckade upp sin familjs mark i New Orleans för att skapa ett nytt bostadsområde, gav han en av gatorna namnet Rue de Craps, till ära för sitt favoritspel. Gatan behöll sitt lekfulla namn i flera decennier, men eftersom den råkade ha tre kyrkor längs sin sträckning petitionerade församlingarna till slut om att få byta namn. År 1850 fick de sin vilja igenom när en stadsförordning bytte namn på ett sjuttiotal gator i New Orleans, och Rue de Craps blev det mer stillsamma Burgundy Street, ett namn gatan fortfarande bär idag.

Varifrån kommer själva ordet ”craps”?

Namnfrågan är faktiskt mer omtvistad än man kan tro. Den mest accepterade teorin är att ordet craps utvecklades ur det franska slanguttrycket ”crabes”, som i sin tur kom från det engelska uttrycket ”crabs” för ett dåligt, förlorande tärningskast i Hazard. En annan teori pekar i stället på det franska ordet ”crapaud”, som betyder padda, och som ska ha syftat på hur spelarna satt hukade över marken när de spelade på gatan. Enligt Casino.org är uttrycket ”crabs” väl belagt i engelsk tärningsslang redan under 1700-talet, vilket talar för den förstnämnda förklaringen. Klart är i alla fall att ordets ursprung saknar koppling till den vulgära, moderna betydelsen av det engelska ordet.

Ett spel byggt för fusk, tills någon fixade det

Marignys ursprungliga version av spelet hade ett allvarligt problem. Reglerna gav i praktiken ett övertag till den som spelade tillsammans med kastaren, vilket gjorde det extremt lockande att använda manipulerade tärningar. Under stora delar av 1800-talet spelades craps därför mest på gator och flodbåtar, ofta med tärningar som var allt annat än rättvisa, en problematik som går igen i historien om fuskade tärningar genom tiderna.

Lösningen kom först 1907, då tärningsmakaren John H. Winn förändrade spelet i grunden. Han införde en ny bordslayout och, viktigast av allt, satsningen ”Don’t Pass”, som gjorde det möjligt att satsa mot kastaren. Plötsligt spelade det ingen roll om tärningarna var manipulerade, eftersom en fuskare lika gärna kunde förlora som vinna. Winns regler la grunden för det spel som fortfarande spelas på casinon idag, och är en del av samma strävan efter rättvisa kast som senare ledde fram till moderna säkerhetsåtgärder som väggregeln vid craps-borden.

En historia värd att ta med en nypa salt

Craps historia är ett bra exempel på hur gamla gamblingberättelser ofta blandar fakta med skröna. Legenden om en medeltida riddare, en förmögen kreolsk playboy och en uppkallad gata gör förvisso historien mer underhållande, men den bakomliggande sanningen, att ett engelskt hasardspel gradvis förenklades av franska nybyggare och slutligen standardiserades av en amerikansk tärningsmakare, är minst lika intressant i sig själv.